- Vad exotiskt, sa arbetskamraten exalterat, ett dansband! Finns det sådana fortfarande? Är det liksom bugg och så då? Hembränt på en brygga?
Hon kom från Stockholm och hade nog aldrig varit tio mil norr om Medborgarplatsen. Ja, de finns fortfarande, dansbanorna. Och nej, det är inte bara en aktivitet för mogna människor med de grå tinningarnas charm. För bara några år sedan var det mig en stor sorg att jag hade taktsinne som en gråsten när De Som Kunde Dansa frågade om man skulle med ut. Det var ju de som hade makten. Det var de som alltid hade pojkvänner. Det var de som förstod vad det handlade om, de som klarade av att lägga en svettig hand på en axel som tillhörde någon från Krokoms kommun, de som faktiskt tryckte sig direkt mot det motsatta könet och som dessutom gjorde det i 4/4.

Sedan kom det en kväll på en loge i Kluk. Granskogen omgav bandet som stod på scenen och vi dansade foxtrot utan att kunna och skrattade så vi skrek. Det var kallt i sommarnatten men vi blev varma ändå. Några av medlemmarna i Kepz var med den där kvällen, de hette Intercooler då och spelade country med rötterna i Gram Parsons sextiotal.
Långsamt hittade Kepz saker de älskade med dansbanden. Publikens omedelbara glädje. Svenska texter. Inga tjuriga popluggar som sitter längst bak i lokalen och suger på en gintonic. Och kanske mest av allt: känslan av att stå beredd att bjuda upp på Långans dansbana och inse att mamma, mormor och mormorsmor en gång gjort samma sak.

Allt det där - granskogen, glädjen, värmen - finns samlat i Kepz musik. Annat har de undvikit: enformiga tempon, slipsar med flygande g-klavar, texter som rimmar "tjär-le-keen" med "hem igen". De storstädar bort smutsen från Skarafabriken och ger en helt ny publik möjlighet att upptäcka hur det är att bjuda upp när kvällen är ung, luften är klar och skylten visar "Damernas".

Det kan vara dags att restaurera upp de gamla folkparkerna nu, Sverige.

Annika Norlin