Man skulle kunna kalla det en countryrockplatta på svenska. En variant av de kritikerhyllade amerikanska singer/songwriterhjältarna, men med ett svenskt perspektiv och betydligt större igenkänningsfaktor.

Om det nu inte vore för att Kepz är ett dansband.

Visserligen inget ”riktigt” dansband, utan snarare ett band som valt dansband som form. Medan branschens etablerade orkestrar bussar sin välanpassade musik mellan landets stora dansställen kör Kepz i den motsatta riktningen. Kepz letar sig till byfesterna och de sista små landsbygdsdanserna. I denna rest av vad som en gång var en dominerande folkkultur hittar de inte bara publik, utan även inspiration och rekvisita till en musik som inte riktigt hör hemma någon annanstans.

Ni kanske såg den kärleksfulla dokumentären Dansbandsäventyret i SVT i somras. Där får vi följa hur låtskrivaren, sångaren och filmaren Mattias Warg lyckas övertala skeptiska medmusikanter att bilda Kepz. Ett alternativt dansband som spelar ”omoget”. Dansmusik som öppnar sinnena.

– Omogen dansmusik är min egen uppfinning. Först gjorde jag country, men de amerikanska attributen kändes obekväma. ”Singer/songwriter” säger egentligen bara att musiken är personlig och inte på vilket sätt. Det alternativa dansbandet är det hem jag letat efter, förklarar Mattias Warg.

När det alternativa dansbandet skulle omsättas i praktiken föddes en annan idé: att skildra dagens dansbandsmusik i en dokumentärfilm och baka in den egna strävan som en parallellhandling.
Genomförandet förutsatte också att Mattias sa upp sig från den trygga tjänsten som reporter på Mittnytt (Jämtland/Västernorrland).
– Att utgå ifrån personliga idéer är svårt som SVT-anställd. Jag började fråga mig själv: ska jag sitta här resten av livet? Nu har jag gett mig själv några år med fria tyglar, konstaterar han utan att verka ångra beslutet för en sekund.

Att döma av reaktionerna på ”Dansbandsäventyret” har folk tagit filmen till sitt hjärta. Filmen hyllades i Aftonbladet och scenerna med Jannez fick klassikerstämpel av Svenska Dagbladet.
- Jag är rätt så överväldigad av alla glada tillrop, säger Mattias Warg som hoppas på fler repriser så småningom.
Den som såg Dansbandsäventyret kunde lätt konstatera att de fördomar/uppfattningar som finns om dansband frodades inom den egna orkestern.
Absolut. Jag har dansbandsfördomar själv. Men verkligheten är inte så enkel. Under skiten hittar man guldkornen.
Bakom klichébilden av det ständigt leende och sorgfria dansbandet finns en genuin och uppriktig rotmusik. Min drivkraft är att upptäcka och visa upp den musiken.

Kepz hade svårt att få spelningar när dokumentären filmades. Nu har bandet mer och mer bokningar, men inte på etablerade danställen.
- Där står det alltid någon och ropar åt oss att vi ska spela dansmusik, ler Mattias Warg.
I dag handlar det för Kepz mer om byfester, bröllop och konserter.

Nu är Kepz debutalbum här. Här finns självupplevda berättelser och betraktelser över mänskliga egenskaper och tillkortakommanden. Vardagliga incidenter och frågeställningar. Det handlar om att bli full och att missa gemenskap för att man vill vara cool. Det är logiska inre resonemang som till slut framstår som skruvade och tvärt om.

Kepz jobbade tillsammans med producenten Martin Andersson för att leka fram rätt stuk på varje låt. Tvåstämmiga barytonsaxofoner, ett lite ostämt piano och en analogsynt är några av de pålägg som utnyttjades. I andra spår, som exempelvis singelbaksidan Boots och hatt, räckte det med att sätta bandets liveuppställning - sång, elgitarrer, hammondorgel, kontrabas och trummor – i en intim och koncentrerad tagning. (Munspelet lades dock till i efterhand).
I dokumentären kunde man se hur singeln Jag blev full genomgick ett antal metamorfoser, tempon och stilar innan den fick den i efterhand självklara inramningen.
– Vi hade vissa problem med Marie, Marie. Den spelas av fruktansvärt många band och det saknades något i vår version. Sedan hängde Svante på sig en elbas och spelade som många vill men inte kan. Vi skrek högt av glädje i studion, berättar Mattias.
Resultatet är ett album som håller för aktiv lyssning med texterna i centrum, för dans och som allmän festplatta oavsett val av lokal.

På albumet hörs influenser från 70-talets dansmusik. Mattias föredrar ”guldåldern” då det var högre i tak, både musikaliskt och textmässigt, och likriktningen inte var lika stor. Countryrock och reggae var välkommet och varje dansband med självaktning hade även mer kufiska låtar på sin repertoar.
Å andra sidan finns det i dagens dansbandsmusik en mall, ett standardformat, som förutsätter en parfymerad ljudbild, en förenklad världsbild och en direkt rädsla för kontroversiella ämnen.
- Man kan se det som en brist. Men det är också en möjlighet. Här ligger en värld av schabloner och väntar på att man ska börja leka med dem! säger Mattias entusiastiskt.
Kepz är hans sätt att återinföra humorn och självdistansen. Ett på en gång självutlämnande och finessrikt berättande som landar någonstans mellan Kjell Höglunds närmast pinsamma uppriktighet, Allan Edwalls kärvhet och Bo Kaspers förledande sakliga humor. Lägga mer vikt vid orden en genre vars texttradition onekligen är lite ”hit and miss”.
– Många låtar i den här genren varvar briljanta, träffsäkra vardagsskildringar med riktigt klumpiga formuleringar – ofta i samma text konstaterar han. Och det är delvis det som kan ha gett genren ett löjets skimmer bland många.

Många dansbandstexter handlar om att skildra den lyckliga kärleken, ett slags eskapism utan komplikationer. Och kanske är det det som utgör en del av attraktionen.
Men Mattias vill utmana den bilden. Ta bort det glansiga och förenklande, framhäva det skitiga och mänskliga.
Det hos Kepz som låter minst dansband är kanske Wargs egen sång, som saknar det smöriga elementet.
- Ibland önskar jag att jag kunde sjunga som Sten Nilsson eller Christer Sjögren, men det kan jag ju inte. Fast det vore stort om de kunde sjunga in mina låtar.

Anders Lundquist